Läs senare Journalisten och författaren Elin Anna Labba kryddar sin inledning med mystik. Det är 1980 och hon föds med vissa komplikationer, men en blodstämmare tycks eventuellt verka på avstånd och allt går bra till slut. Lugnt och säkert pratar Labba sedan om ett dubbelt utanförskap. Att inte kunna prata samiska (”guldspråket”, som hennes samiska klasskamrater kallar det) utan bara svenska (”storspråket”) och därmed befinna sig utanför den språkliga gemenskapen. Och å andra sidan den rasism som i Kiruna kan yttra sig i klotter på elskåpen om att ”En bra lapp är en död lapp”.